Det kittlar lite extra i min sverigefinska själ när jag läser Richard Swartz utomordentligt intressanta krönika i dagens DN. Den handlar om svenskarnas växande ointresse för främmande språk. Om hur tyskan samlar damm i antikvariaten medan engelskan blivit vår tids latin.
Krönikören har helt rätt. Fast jag vet inte vad som är hönan och vad som är ägget. Rädda språken i Göteborg! uppmanade ledaren i Göteborgs-Posten häromdagen. Språkdöden i Göteborg är en kris för humaniora, utbrast professor Inger Enkvist i Dagens Nyheter i veckan, efter förslaget att lägga ner ämnena grekiska, italienska och ryska vid Göteborgs universitet.
Vad det är som kittlar i min sverigefinska själ? Jo, jag kan inte låta bli att dra mig till minnes hur man i Sverige så lätt ondgör sig över svenskans ställning i Finland och över de finländare som föredrar engelska även i nordiska sammanhang. Enligt Richard Swartz ersätter engelskan ofta tyskan till och med på Goethe-institutet i Stockholm!
För mig handlar det om två jämförbara situationer om en finskspråkig talar engelska med någon som har svenska som modersmål eller om en svenskspråkig talar engelska med någon som har tyska som modersmål.
Det närbesläktade tyska språket har varit den främsta kulturella källan för svenskan under århundraden. Kunskap, tankar och idéer har förts över till Sverige genom tyskan.
Att man nu väljer att banta språkundervisningen av ekonomiska skäl känns politiskt ogenomtänkt. Det leder till en ytlig tolkning av omvärlden och väsentliga kulturella värden står på spel, skrev professor Enkvist. Jag håller med.
helivandervalk 