Etikettarkiv: hjärntumör

Nyårsafton

Den 30 december 1978 sattes officiellt svenskt köldrekord för december månad med -48,9° i Hemavan i Lapplandsfjällen. På Hanöbukten i söder blåste orkan under ett halvt dygn, och snödrev korkade igen vägarna i Skåne.

Det stormade våldsamt även på Nordsjön där M/S Tor Scandinavia – eller om det nu var tvillingfartyget Britannia – kämpade i hård motvind. Än slank hon hit och än slank hon dit i vågornas våld de dryga 400 bilarna och 1500 passagerarna ombord till trots.

Vågorna slog mot fönstren på däck 6 där de som klarade av att sitta satt och
försökte se förbi spyor och spökvita ansikten. Ismassorna samlade sig runtom och tyngde ner fartygskroppen. Ankomsten till Göteborg var kraftigt försenad. När det äntligen var dags att kliva ut ur isblocket var klockan 23.40 på nyårsafton och tullpersonalen hade gått hem för året. De som hade något att förtulla fick komma tillbaka nästa dag, nyårsdagen 1979.

Konstigt nog var hon aldrig rädd under sjöfärden från Amsterdam till Göteborg. Moderna färjor skulle ju klara vilken storm som helst, trodde man väl i ytterligare 15 år, fram till Estonia. Att vattnet kunde frysa till is var hon väl medveten om. Att döden skulle svepa sin mantel över livet och frysa blodet och tankarna till is, det däremot hade hon ännu ingen erfarenhet av.

Hon hade med sig flyttlasset från kontinenten till Göteborg så hon fick snällt infinna sig vid tullen nästa dag. Att flytta till Göteborg hade för henne inneburit den första av äktenskapets många kompromisser. Hon var dessutom gravid så de var tre som åkte till tullkammaren vid lunchtid på nyårsdagen. Fyra, visade det sig någon vecka senare: hon bar på tvillingar. Vad hon inte visste då var att de hade fått med sig en lömsk smygpassagerare. Hon skulle senare föreställa sig att den nog var vid det tillfället ungefär lika stor som embryot, eller embryon, hon bar på fast med ett helt annat tidsschema och en helt annan livscykel. Ett embryo bär på ett löfte om liv. Denna smygpassagerare inhyste döden.

Innehållet i kylen och i skafferiet hade hon packat ner omsorgsfullt i bilens baklucka. Det var faktiskt inte så mycket, hon hade ju börjat förbereda sig i god tid inför flytten och det mesta hade ätits upp under julhelgen. Ett par goda ostar samt några flaskor Heineken fanns kvar och sådant brukar ju tåla transport men inte denna gång; flaskorna var visserligen till synes hela men inuti fanns öl som frusit till is. Och den fina julkaktusen som låg överst på baksätet ovanpå alla klädhögar hade förvandlats till någon sorts oidentifierbar sallad vars bäst före – datum passerat för länge sedan.

Årtionden senare skulle hon försöka beskriva processen när en människa bryts ner. Då hade den lömska smygpassageraren – som nu sorterades under namnet Glioblastom – hållit den lilla familjen i ett järngrepp i dryga 20 år. Det gick sådär. Orden var borta. Men sedan kom hon ihåg ölflaskorna. Hon skrev: Jag försöker men kan inte beskriva isen i kroppen, jag var en glasflaska med vatten ställd i frysen. Alla vet att sådana går itu.

I kväll, nyårsaftonen 2013, är det exakt 35 år sedan då en riktig isstorm drog in över Sverige. Det är en timme kvar till årets föreställning av Göteborgs-Postens traditionella nyårsfyrverkeri, Sveriges största. Vädret är milt och fyrverkerivänligt. Hon sätter sig ner och betraktar ljusspelet över gravstenen. Hon har tänt ett antal gravljus, ett åt gången, som om de representerade var sitt stycke i en årsberättelse som sträcker sig över 35 år.

Hon är lite stel och halvfrysen efter att ha suttit på den kalla kantstenen så länge. Det är mörkt och folktomt på kyrkogården, här och där flammar ett levande ljus. På väg hem möter hon folk och bilar som alla tycks röra sig i samma riktning, mot Stenpiren, kajen eller andra utsiktsplatser runtom. Någonstans ifrån dyker Dag Hammarskjölds ord plötsligt upp:

Mot det förgångna: tack,
till det kommande: ja!

Kommentarer inaktiverade för Nyårsafton

Under Kortprosa

Minnesbilder

I onsdags hade jag äran att köra mitt äldsta barnbarn till simskolan. Ett mycket kärt uppdrag, noggrant antecknat i kalendern, dock blandat med en gnutta vemod: tänk att hon blivit så stor, tänk att hennes mamma blivit så stor, det var ju som i går jag körde mina sexåriga tvillingflickor till samma simskola.

Vi körde iväg. Det är ingen lång bilresa till Valhallabadet, ett par kilometer kanske. Och jag kan Göteborgs gator som mina fem fingrar, nästan. Men vad konstigt; jag håller på att köra fel hela tiden, missar korsningar, svänger åt fel håll. Vad är detta, har jag blivit senil! Oron inom mig växer för varje meter jag kör.

Det var ju som i går – Just det, det var som i går mina flickor var sex år gamla och skulle köras till simskolan. Men då hade jag ju ingen körvana från Göteborg, knappt från någon annanstans heller fast en liten bil hade jag ju med mig i flyttlasset från Luxemburg till Sverige. Under småbarnsåren var det min man som körde, det kändes tryggt och praktiskt och jag kunde pyssla om barnen i bilen.

Nu var det bara det att min man var nyopererad. Han hade drabbats av en hjärntumör och jag var tvungen att bli vän med min bil igen. Det var svårt. Först körde jag mellan hemmet och kontoret, en sträcka på knappt en kilometer men jag behövde öva. Från kontoret körde jag till sjukhuset. Det blev en triangel där de tre sidorna var ungefär lika långa. Jag började känna mig lite tryggare i bilen och i trafiken. Så nästa utmaning skulle nu bli att köra åt andra hållet, mot Avenyn, över Avenyn och förbi evenemangsstråket till Valhallabadet. Inte så långt men med många möjligheter till farliga felbedömningar.
Det fick ju absolut inte hända mig något (och absolut inte barnen heller) för vad skulle hända med barnen om också jag –

I onsdags, på väg från stadsdelen Annedal till Valhallabadet, under cirka tio minuters bilresa, återupplevde jag händelserna från hösten 1985 då min man hade fått sin dödsdom.

Kommentarer inaktiverade för Minnesbilder

Under Smärtpunkter

Att förlora en anhörig i hjärntumör

Tack för fortsatt intresse för boken. Den finns på ett flertal bibliotek runtom i Sverige samt på de större sjukhusen.

Boken kan också beställas direkt här.

Alla intäkter går oavkortat till Svenska hjärntumörföreningen.

Här nedan kan du klicka fram några av texterna:

Omslaget

Mina inledningsord samt min egen berättelse

Risto Mäkeläs berättelse, återgiven av mig

Kommentarer inaktiverade för Att förlora en anhörig i hjärntumör

Under Att förlora en anhörig i hjärntumör