Tervetuloa 2017, Finlands stora år

1917

Livet gick sin stilla gång på den österbottniska landsbygden där jag kommer ifrån. I min hemkommun slet bönderna på åkrar och i skogen så som de alltid gjort. Dock oroade de sig extra mycket för årets bedrövliga skörd. De hade nämligen läst i båda dagstidningarna, agrarförbundets partiorgan Ilkka och borgerlighetens Vaasa, om den tilltagande livsmedelsbristen i hela landet. Det rapporterades också om växande sociala motsättningar och stigande arbetslöshet. Efter bolsjevikernas statskupp i Ryssland i november 1917 blev sprickan mellan det borgerliga och det socialistiska Finland alltmer tydlig samtidigt som man såg en frihetens dörr öppnas på glänt för storfurstendömet Finland.

Sedan hösten 1917 hade det funnits ryska soldater stationerade på orten, i min hemkommun var de 70 stycken. De köpte ved och livsmedel hos bönderna samt hö för sina hästar. De rörde sig ledigt bland byborna. Det finns en rik men ganska odramatisk berättelseflora bevarad från den tiden.

Året 1917 är kopplat till ett stort allvar i Finland men också till en himlastormande glädje. Det var den 6 december 1917 då Finland förklarade sig självständigt från Ryssland. Bägge mina föräldrar var då nio år gamla. Nu skulle de få växa upp i ett fritt och demokratiskt Finland.

1918

Den 27 januari 1918 gav överbefälhavaren Mannerheim skyddskårerna order om att avväpna de ryska förbanden i Österbotten. Operationen gick relativt smidigt, i de flesta fall lät sig soldaterna avväpnas utan strid. I min hemkommun uppstod det handgemäng och fem ortsbor fick sätta livet till.

Den 2 april 1918 blev min mor sotaorpo. Begreppet användes inte då utan det kom i bruk först två decennier senare i samband med vinter – och fortsättningskrigen. Sotaorpo består av två ord: sota, krig och orpo, föräldralös. Finland kryllar av dem. Ordet sotaorpo är fortfarande laddat och inrymmer hundratusentals individuella berättelser.

Morfar var 34 år när han stupade i kriget som följde självständighetsförklaringen.  Morfar lämnade efter sig sotaleski (krigsänka) och tre sotaorpo-barn. Han ansågs för gammal för fronten så han hade fått uppdraget att leverera proviant till kamraterna vid eldlinjen. Han blev skjuten av de röda under ett sådant uppdrag när han skidade över en vårvintrig sjö i närheten av Tammerfors.

P.S.

Så många gånger som jag har grubblat över detta: hur kunde det vara möjligt för ett litet land som Finland att plötsligt deklarera sig självständigt. Sådär bara. Tills muren föll (1989). Det var först då jag förstod att det under vissa omständigheter faktiskt kan uppstå ett politiskt tomrum. En efterkrigsgeneration, som jag tillhör, hade aldrig upplevt ett politiskt tomrum förut.

Grattis Finland! Vad vore jag utan dina andetag, för att citera Kent.

Kommentarer inaktiverade för Tervetuloa 2017, Finlands stora år

Under SuomiFinland100

Hyvää Uutta Vuotta!

Lapsuudessani laulettiin – tai ilmeisesti veisattiin – vuoden vaihtuessa:

Vuosi vanha vaipui hautaan / riemuineen ja murheineen / ihmismieli puhkee nöyrään rukoukseen, kiitokseen. / Oi jos vuosi alkava /oisi Luojan siunaama.

80-luvulla kodissamme soi Abban Happy New Year:

It’s the end of a decade /In another ten years’ time
Who can say what we’ll find /What lies waiting down the line /In the end of eighty-nine.

Molemmat tekstit vetivät minua mollitunnelmaan, jossa eilinen ja huominen varjostivat nykyhetkeä. Pelkäsin yksinkertaisesti ajatusta siitä, mitä huominen toisi tullessaan.

Kolmanteen ikään ehtineenä olen tottunut Elämän Käden kosketukseen siinä määrin, että voisi puhua jonkinasteisesta elämän hyväksymisestä. Sitä paitsi tiedän vuorenvarmasti, että lähtölaskenta on jo alkanut. Saivartelija voisi väittää lähtölaskennan alkaneen jo syntymähetkellä, ainakin lineaarisen aikakäsityksen mukaan.

Kukapa ei olisi viivoittimen avulla piirtänyt janaa, jonka toiseen päähän merkitään nolla ja toiseen sata. Sillä tavalla katseltuna ihmisen elinaika on kuin Gaussin käyrä: keskellä on huippu, joka supistuu reunoja kohden. Eli lapsuus ja varhaisnuoruus ovat elämän odottamista ja vanhuus elämän lopettelua. Väliin jäävä osa on sitten sitä varsinaista elämää, josta nykyään harva selviää vammoitta.

Miten mitata aikaa niin, että se tuo mielekkyyttä elämän joka vaiheeseen? Miten punnita elämää?

Lineaarinen vuosilaskenta on kuin mittanauha, jossa sentit liittyvät sentteihin, kunnes nauha loppuu. Syklinen, jaksottainen aikakäsitys tuo vuosiin toisenlaista eloa. Kalenterivuoden voi nähdä sekä lineaarisena että syklisenä. Vuodenajat ovat muistutus elämästä: keväällä luonto herää talven alta eloon, kesä on kasvuaikaa, syksy korjuuaikaa. Ennen koin kaihoa syksyn alla, kuollut luonto muistutti liikaa ihmiselämän rajallisuudesta. Nykyään hyväksyn syksyn lepoaikana, koska luotan siihen, että talven takana odottaa kevät.

Kirkkovuosi havainnollistaa elämän kiertokulkua. Se alkaa Jeesuksen syntymästä, se käy läpi kärsimyshistorian ja koko luomiskertomuksen yhä uudelleen ja uudelleen. Minulle kirkkovuosi avaa koko elämän tarkoituksen.

Me synnymme, elämme ja kuolemme monella tasolla, jatkuvasti, koko elämämme ajan. Jotakin meistä irtoaa, jotakin uutta tulee tilalle. Olemme osa luomakuntaa, jonka laki ja järjestys koskevat myös meitä. On paradoksaalista huomata, että juuri tuo yhteenkuuluvuus tuo meille vapauden olla juuri sitä, miksi meidät on luotu.

Olkoon vuosi 2015 meille kaikille armollinen ja Luojan siunaama.

Kommentarer inaktiverade för Hyvää Uutta Vuotta!

Under Vuodenajat

Varför tvåspråkighet?

Har deltagit i dagarna två i en nordisk konferens om teckenspråk och tvåspråkighet, arrangerad av Nordiska folkhögskolan i Kungälv, Specialpedagogiska skolmyndigheten samt norska Statped. Jag hade äran att inleda konferensen (mitt öppningsanförande några rader längre fram).

Jag hade ingen aning om att det råder så skilda uppfattningar om teckenspråkets vara eller icke vara. Eller rättare sagt: att det finns en så stark lobbyverksamhet för hörselimplantat – inte som ett tilläggsalternativ till utan som en ersättning för teckenspråk. Som om man skulle kunna operera bort en identitet! Jag ryser.

Det finns så mycket mer att säga om ämnet. Just nu väljer jag att referera till några centrala hemsidor för ytterligare information. Själv måste jag få idissla lite, sedan återkommer jag.

http://www.nordiska.fhsk.se/teckenspraak.aspx

Hur händer det? En studie om hur en hörande och en döv tvilling blir guidade i sitt tillägnande av tvåspråkighet, teckenspråk och talad svenska: http://www.funkaportalen.se/upload/13971/hur-hander-det.pdf

Därför tvåspråkighet: http://uh.se/ungahs/uploads/files/styrdokument/informationsmaterial/da–rfa–r_tva–spra–kighet.pdf

Cochlea Implantat, CI http://dhb.se/?id=624

Mitt öppningsanförande 2014-09-15:

Alla ni som är här är på varsitt sätt experter i det ämne som står i fokus idag och i morgon. Vad kan då jag bidra med? Det är bara att erkänna att jag vet alldeles för lite om den värld som är er. Så jag sökte mig till bibliotekets Äppelhylla och började bläddra i böckerna. Och jag googlade förstås. Mitt i googlandet hände något oväntat: jag fann mig själv bland alla tecken och tolkningar. Jag har ju tecknat för mina barn, utan att jag varit medveten om det. Jag har babytolkat och sjungit, inte bara imsevimsespindel utan en hel massa andra sånger där händer och kroppen är med.

Långt in på 80-talet avråddes invandrarföräldrar i Sverige av BVC (Barnavårdscentralen) från att tala andra språk än svenska till barnen. Själv fick jag höra att på grund av ett dubbelt handkapp skulle mina knyten  börja tala mycket senare än andra barn. Handikappet bestod i att de var tvillingar och att de levde i en flerspråkig miljö. På den tiden slog även några forskare larm om att flerspråkighet hos barn skulle kunna leda till halvspråkighet. Nåväl, myndigheterna ville säkert barnets bästa men det vill väl även de flesta föräldrar.

Som vi vet så har lagstiftningen kommit i kapp. Sverige har idag fem nationella minoritetsspråk och det svenska teckenspråket har en motsvarande ställning. Språklig minoritet med andra ord, istället för språkligt handikapp eller funktionshinder.

Kan inte du tala lite finska, mormor, sa fyraåringen. Först fattade jag inte vad han menade för hans ögon var så nakna och så fulla av kärlek. Nej, det kunde omöjligen handla om roliga finska ord. Det var något annat. Det var när han var en liten bebis och jag höll honom tätt, tätt i min famn och nynnade finska vaggvisor i hans öra. – Den närheten, den kärleken, den musiken hade hans lilla kropp tydligen lagrat i det finska facket.

Detta med identitet. Jag har haft anledning att grubbla över min egen identitet genom åren. Det fanns en tid då en av mina delidentiteter hade tagit över och trängt undan allt det andra som också var jag. Anhörigidentiteten hade blivit så dominerande att när döden så äntligen kom och hämtade sitt byte var jag inte säker på att jag förstod vad som hade hänt. Det står plötsligt ett par rader på finska i min svenska anteckningsbok från den tiden:

Tony haudataan huomenna. Maistelen sanoja, kuin varmistuakseni siitä, että ymmärrän niiden sisällön. En tiedä, ymmärränkö.  (I svensk översättning: Tony begravs i morgon. Jag smakar på orden, som för att försäkra mig om att jag förstår deras innehåll. Vet inte om jag förstår.)

Det finns många teorier om språkproduktion och språkinlärning. En norsk forskare (Frode Strømnes) talar om tankarnas arkitektur och kallar modersmålet vårt första hem – det vill säga basen för vår identitet. Han menar att det finns ett inre samband mellan språkets struktur och vårt sätt att tänka, och att sättet att beskriva livshändelser skiljer sig mellan olika språkfamiljer.

Idén om våra språkliga rum tilltalar mig – att olika språkfamiljer står för olika tankemodeller. Att det språk vi talar eller tecknar påverkar vårt sätt att tänka. Att språkets struktur speglar egenskaper för det mentala rummet inom oss. Att vårt inre bildlandskap hänger ihop med vår språktillhörighet.

Det är smått fantastiskt vad tekniken kan göra för att hjälpa oss människor. Jag fascineras av den senaste tekniska utvecklingen vad gäller barn och CI (Cochlea Implantat). Jag menar dock att ett dövt eller ett hörselskadat barn behåller sin ursprungsidentitet även om barnet får tillgång till avancerade tekniska hjälpmedel för att kommunicera med den hörande världen. Precis på samma sätt som jag behåller min grundidentitet som bondtösen från den lilla österbottniska byn Laihia. Ett svenskt pass botar mig inte från det finska i mig. Men med två pass och två språk blir jag mer, både inför mig själv och i min omvärld.

Kommentarer inaktiverade för Varför tvåspråkighet?

Under Språk & identitet

27 januari. Förintelsens minnesdag

Erwin Leisers 80-talsfilm De överlevande porträtterar några som överlevde Auschwitz samt några vars föräldrar varit utsatta för förintelsen. (Filmen Välj livet, från 1963 och av samma regissör, skildrar tillvaron för en överlevande från Hiroshima.)
De överlevande – jag såg den på SVT 1983 – har etsat sig fast på näthinnan. Helen Epstein, författaren bakom The Heirs of the Holocaust, beskriver i filmen sin nära relation till mamman, hur hon berättade allt för henne, precis allting, allt från sexuell debut till lönlös väntan på ett telefonsamtal från pojkvännen. Mamman kvitterade med en avmätt återspegling; dotterns bekymmer var väl ingenting jämfört med vad föräldrarna varit med om i Auschwitz. Helen Epstein redogör hur hon så småningom började bagatellisera händelserna i sitt eget liv och hur hon med tiden slutade reagera och känna, vadhelst skedde i hennes liv.

Jag känner så väl igen Helen Epsteins skildringar för de har likheter med mina. Fast det förstod jag inte när jag skrev ner mina tankar efter att ha sett filmen. Även jag kom att rapportera enbart det positiva i mitt liv till mina föräldrar. Allt det negativa lagrades bortom minnen, förnekades, förminskades. Det fanns alltid något som var värre än det som inträffat i mitt liv. Nuet flöt samman med det förflutna.

Som 20-åring skrev jag långa brev hem från USA. Än i dag kan jag minnas hur jag avstod från att skriva om jag kände mig ensam eller ledsen. Papper och penna fick vänta tills det var läge att beskriva livet från den ljusa sidan. Breven finns kvar, jag hittade dem i mitt gamla föräldrahem. Jag har dock inte klarat av att öppna det bruna omslaget som min mor arkiverat brevbunten i. Jag har säkerligen inte ljugit eller fabulerat i breven men jag har definitivt undanhållit fakta, allt för att återgälda lite av den lust och spänning och krydda i livet som kriget fråntagit mina föräldrar.

Jag har alltid min handväska i räckhåll, med det allra viktigaste i. Det hade också en av intervjupersonerna i Leisers film. Förr trodde jag att denna lite udda men harmlösa beredskap berodde på min rädsla för eldsvåda. Jag har nämligen sett många österbottniska gårdar brinna ner till grunden, efter ett blixtnedslag eller på grund av gamla elledningar eller spruckna rökgångar. Rädslan kan dock lika väl bottna i händelser som färgat väggarna i storstugan därhemma; hur befolkningen i östra Finland fick fly undan den ryska armén, med en handfull ägodelar. Även om kriget aldrig kom till Österbotten så nådde de fasansfulla berättelserna dit. Nuet återigen sammanflätat med det förflutna.
Var redo. Var beredd att fly. Bomma igen dörrarna. Skydda din själ.

Kommentarer inaktiverade för 27 januari. Förintelsens minnesdag

Under Smärtpunkter

Vohvelimekko

Tyttö riisui vaatteet yltään viereensä lattialle: laamapaidan, äidin vanhasta musliinileningistä ompeleman sammaleen värisen mekon ja mekkoa suojaavan, selästä napitettavan esiliinan. Hän veti mekon ja essun pään yli samalla kertaa. Laamapaita oli vähällä tulla mukana, mutta sai odottaa vuoroaan. Essukin oli äidin ompelema, vanhasta kankaasta kyllä, mutta siinä oli käden mahtuva tasku. Tytöllä oli tapana seurata vierestä, kun äiti purki loppuun käytettyjä vaatteita. Ehjistä paloista ommeltiin uusia, repaleiset joutivat matonkuteisiin, napit kerättiin erikseen. Tyttökin sai joskus leikata matonkuteita; leikkuuraudat olivat tavallista pienemmät, mutta siitä huolimatta tytön käsiin aivan liian rotevat.

Lattia oli täynnä raitamattoja. Niitä oli paljon enemmän kuin kotona ja silti niiden välistä näkyi harmaita lautoja. Kynnyksestä lähtevää muuriakin riitti vaikka kuinka kauas. Onkohan tämä nyt se sali? Tyttö tiesi koulun juhlasalin, mutta hän oli myös kuullut puhuttavan isojen talojen saleista. Seinänviertä kiersi penkkejä, joissa oli luukkuja kuin ulkohyysissä. Yhden luukun kansi oli auki ja sieltä pursui ulos hevosen länkiä ja riimuja ja kuolaimia.

Löiköhän Mieskin hevosia?

Pöydän kummallakin puolella oli pitkä penkki. Niihin ei voinut nojata, ne olivat selästä auki. Pöydän peräpäässä, seinäkellon alla, oli sanomalehtiä ja kaikenlaista muuta paperia ja toisessa päässä kaksi nurinpäin käännettyä kahvikuppia, pullavati ja sokeriklontteja lasikipossa. Kotona tyttö tapasi käydä salaa nakertamassa kankeilla pihdeillä suupalan valkoisesta sokeritopasta. Murusiahan siitä vain irtosi, mutta makealta nekin maistuivat. Hän tiesi tarkalleen, miten asettua vinosti kyljitysten, varpailleen, jotta ylettyi avaamaan keittiön klaffikaapin ja kurkottamaan sokerisakset topan takaa.
– No, älä ny siinä oriaale, tuu peremmälle, ethän sä mikää ujo flikka oo, isoon kakarasakin häjyynen.
Tyttö oli siirtynyt arasti keskemmälle lattiaa ja riisuutunut sitten Naisen käskystä uskaltamatta kysyä, miksi.

Vähän aikaisemmin tytön kotona oli soinut puhelin. Äiti oli lyönyt luurin kiinni ja käskenyt tytön lähteä heti krannitaloon, emännällä kuulemma oli asiaa. Äiti oli kuulostanut vihaiselta. Tyttö oli hätääntynyt, voi, oliko hän tehnyt jotakin pahaa, äidin pilkkumi oli vahingossa särkynyt, mutta sen jälkeen ei ollut mitään mennyt rikki. Äidin ilme oli ollut sellainen, että tyttö oli lähtenyt rutajamatta.

Aurinko helli paljaita sääriä ja käsivarsia. Tavallisesti tyttö pomppi koivukujan päästä päähän, mutta nyt jalat pysyttelivät kujan pinnassa. Kesäisestä vaatetuksesta huolimatta jalkoja ei tanssittanut. Äidin äänestä oli tarttunut jotakin tyttöön. Edes maantien ylittäminen ei tuntunut yhtä jännittävältä kuin tavallisesti. Tyttö kyllä vilkaisi ensin vasemmalle ja sitten oikealle ja vielä kerran vasemmalle. Vaikka ei hän niin ajatellut, vaan ensin Männistön kauppaan päin, sitten urheilukentälle päin ja sitten vielä kerran kauppaan päin. Fräntilän kauppa olisi kyllä ollut samalla suunnalla kuin Männistön kauppa ja lähempänäkin, mutta tyttö yritti olla piittaamatta siitä, siellä kun tapasi olla väkeä koolla ja Miehen ääni kuului aina kovimpana.

Tyttö tassutteli ojanpiennarta pitkin ja nipisteli pienillä sormillaan hapsulatvaisia heiniä arvuutellen itsekseen, tulisiko kukko vai kana. Katse tavoitti sormet. Tyttö pyyhkäisi niillä vaistomaisesti suupieltään. Onko teillä prunni palanu, oli Mies kerran kysynyt. Tyttöä oli nolottanut, koska hän ei ymmärtänyt, mitä Mies tarkoitti. Miten hän olisi voinut tietää, että palanut prunni on kuiva prunni! Ja sitä paitsi hänhän saunoi vaikka kuinka usein, varsinkin kesällä! Pieni saunatupa oli kaiken lisäksi hänen leikkimökkinsä, ainakin hänen mielikuvituksessaan.

Saunapolun varrella kasvoi leimukukkia. Niiden makeanpehmoinen tuoksu tarttui kummallisesti nenään ja pukuhuoneen avoimesta ikkunasta ylettyi poimimaan mustia viinimarjoja. Muut marjapensaat olivat puimaladon takana, mutta sinne tyttö ei mielellään mennyt yksin, paitsi kerran kun iso lapsijoukko juoksi pitkin peltoja keräämässä lentolehtisiä. Isot pojat halusivat ne kaikki, niissä kerrottiin Suomen olumpialaisista. Vaikea sana, tarkoitti kuulemma urheilukilpailuja. Kylän kentällä voi myös hypätä kolmiloikkaa ja korkeushyppytelineen rimaa voi nostaa ja laskea, ja siellä voi juosta kilpaa 60 metriä, vaikka kyllä he tapasivat juosta kilpaa myös koivukujalla.

Tyttö oli juuri työntämässä kypsänpunaista ahomansikkaa suuhunsa kun hän huomasi, että oli jo melkein naapuritalon kohdalla. Hengitys salpautui ja makea herkku unohtui kielelle. Tumma pilvi peitti hetkessä auringon ja puut näyttivät yhtäkkiä synkiltä ja pelottavilta. Tuulenpuuska pani ison kuusen soimaan, kuusen takana välähti, oliko siellä joku. Tytön vatsanpohjaan porautui ukkosen jyrinä. Pihaan päästyään tyttö pälyili ympärilleen kuin säikky haarapääsky. Silmät näkivät jo oven, mutta jalat eivät millään olisi halunneet kulkea sitä kohti.

– Voi, saanko minä tämän? Tytön sisältä livahti haltioitunut huokaus.
Sillä sekunnilla unohtui kaikki hänen ympärillään: kalsea ja pimeä porstua, miten häntä oli pelottanut avata kuistin ovi, miten puoliavoimen tupakamarin ovesta kuului Miehen kuorsaus. Harsinlangoilla ja nuppineuloilla yhteen kootut kangaspalat kasvoivat nelivuotiaan mielikuvituksessa Lumikin vitivalkoiseksi juhlamekoksi.

Nainen seisoi polvillaan tytön edessä ja otti mittoja edestä ja takaa ja kaulasta ja käsivarsista. Harsinlankoja ratkottiin ja uusia ommeltiin. Nainen mumisi kasvunvarasta nuppineula huulien välissä. Naisen käsien kosketus puistatti tyttöä. Kädet tuntuivat vihaisilta aivan samalla tavalla kuin äidin ääni puhelinsoiton jälkeen. Tyttöä palelsi.

– Tanttu on yhyren toisen flikan, son lähimain sun kokooses.
Taas tytön sisältä pusertui huokaus, tällä kertaa äänetön. Hän oli jo ehtinyt kuvitella valmiin mekon ylleen. Lyhythihainen, vyötäröltä rypytetty, pyöreä kaula-aukko, vohvelikangasta, oli Nainen sanonut, sitä on hyvä somistaa, brodeeraus etumuksessa, ristipistoin kirjomalla tai pujotuksin, punainen ruusuornamentti miehustassa sopii mainiosti, napit olalla tai niskassa, punaisia ruusuja, vähän vihreää sekaan, mahdollisesti keltaistakin.
– Pakko tulla palakinto maatalousnäyttelyys. Saakhon flikka sitte tanttunsa, passaa koon pualesta enskesänä. Sanat suhahtivat ulos tiukasti yhteen puristettujen huulien välistä. Huulissa oli kiukkua ja uhmaa. Naapuritalon täti tuntui kiltiltä ja pahalta samalla kertaa.

Tyttö muisti kyllä nytkin olla varovainen maantietä ylittäessään, mutta häntä juoksutti kotiin. Hän olisi halunnut kertoa äidille valkoisesta vohvelikankaasta ja punaisesta langasta, josta tulisi ruusuja, siitäkin huolimatta, että mekon saisi toinen tyttö. Mutta hän ei uskaltanut mainita asiasta. Äiti vaikutti niin kummalliselta. Eikä äiti kysynyt mitään.

Kommentarer inaktiverade för Vohvelimekko

Under Proosapalasia

Nyårsafton

Den 30 december 1978 sattes officiellt svenskt köldrekord för december månad med -48,9° i Hemavan i Lapplandsfjällen. På Hanöbukten i söder blåste orkan under ett halvt dygn, och snödrev korkade igen vägarna i Skåne.

Det stormade våldsamt även på Nordsjön där M/S Tor Scandinavia – eller om det nu var tvillingfartyget Britannia – kämpade i hård motvind. Än slank hon hit och än slank hon dit i vågornas våld de dryga 400 bilarna och 1500 passagerarna ombord till trots.

Vågorna slog mot fönstren på däck 6 där de som klarade av att sitta satt och
försökte se förbi spyor och spökvita ansikten. Ismassorna samlade sig runtom och tyngde ner fartygskroppen. Ankomsten till Göteborg var kraftigt försenad. När det äntligen var dags att kliva ut ur isblocket var klockan 23.40 på nyårsafton och tullpersonalen hade gått hem för året. De som hade något att förtulla fick komma tillbaka nästa dag, nyårsdagen 1979.

Konstigt nog var hon aldrig rädd under sjöfärden från Amsterdam till Göteborg. Moderna färjor skulle ju klara vilken storm som helst, trodde man väl i ytterligare 15 år, fram till Estonia. Att vattnet kunde frysa till is var hon väl medveten om. Att döden skulle svepa sin mantel över livet och frysa blodet och tankarna till is, det däremot hade hon ännu ingen erfarenhet av.

Hon hade med sig flyttlasset från kontinenten till Göteborg så hon fick snällt infinna sig vid tullen nästa dag. Att flytta till Göteborg hade för henne inneburit den första av äktenskapets många kompromisser. Hon var dessutom gravid så de var tre som åkte till tullkammaren vid lunchtid på nyårsdagen. Fyra, visade det sig någon vecka senare: hon bar på tvillingar. Vad hon inte visste då var att de hade fått med sig en lömsk smygpassagerare. Hon skulle senare föreställa sig att den nog var vid det tillfället ungefär lika stor som embryot, eller embryon, hon bar på fast med ett helt annat tidsschema och en helt annan livscykel. Ett embryo bär på ett löfte om liv. Denna smygpassagerare inhyste döden.

Innehållet i kylen och i skafferiet hade hon packat ner omsorgsfullt i bilens baklucka. Det var faktiskt inte så mycket, hon hade ju börjat förbereda sig i god tid inför flytten och det mesta hade ätits upp under julhelgen. Ett par goda ostar samt några flaskor Heineken fanns kvar och sådant brukar ju tåla transport men inte denna gång; flaskorna var visserligen till synes hela men inuti fanns öl som frusit till is. Och den fina julkaktusen som låg överst på baksätet ovanpå alla klädhögar hade förvandlats till någon sorts oidentifierbar sallad vars bäst före – datum passerat för länge sedan.

Årtionden senare skulle hon försöka beskriva processen när en människa bryts ner. Då hade den lömska smygpassageraren – som nu sorterades under namnet Glioblastom – hållit den lilla familjen i ett järngrepp i dryga 20 år. Det gick sådär. Orden var borta. Men sedan kom hon ihåg ölflaskorna. Hon skrev: Jag försöker men kan inte beskriva isen i kroppen, jag var en glasflaska med vatten ställd i frysen. Alla vet att sådana går itu.

I kväll, nyårsaftonen 2013, är det exakt 35 år sedan då en riktig isstorm drog in över Sverige. Det är en timme kvar till årets föreställning av Göteborgs-Postens traditionella nyårsfyrverkeri, Sveriges största. Vädret är milt och fyrverkerivänligt. Hon sätter sig ner och betraktar ljusspelet över gravstenen. Hon har tänt ett antal gravljus, ett åt gången, som om de representerade var sitt stycke i en årsberättelse som sträcker sig över 35 år.

Hon är lite stel och halvfrysen efter att ha suttit på den kalla kantstenen så länge. Det är mörkt och folktomt på kyrkogården, här och där flammar ett levande ljus. På väg hem möter hon folk och bilar som alla tycks röra sig i samma riktning, mot Stenpiren, kajen eller andra utsiktsplatser runtom. Någonstans ifrån dyker Dag Hammarskjölds ord plötsligt upp:

Mot det förgångna: tack,
till det kommande: ja!

Kommentarer inaktiverade för Nyårsafton

Under Kortprosa

En god gärning

Göteborgs-Posten har efterlyst goda nyheter genom http://blogg.gp.se/1000goda. Jag har ofta anklagat media för sensationsjournalistik. Jag har velat se en större balans mellan positiva och negativa nyheter. Därför känner jag att jag måste bidra med en god nyhet. Här kommer en.

Damen med nagelfilen

Så elegant hon var i den kamelbruna långa kashmirkappan med skärp runt den smala midjan och med vinden i det blonda välvårdade halvlånga håret! Läppstiftet rann en aning ut i rynkor runt munnen men annars var allting perfekt omkring henne, även den lilla sportbilen hon färdades i. Hennes son gick i samma förskoleklass som mina döttrar.

Min familj hade invaderats av en dödlig diagnos och jag stod på skolgården med några av de andra mammorna och redogjorde för läget.

Jag kände mig lite obekväm i hennes sällskap. Hon hade ju allt. Hennes liv verkade så perfekt. Och jag, vem var jag? Ingen. Ingenting. Jag fanns inte. Längre. När luckan till det svarta hålet öppnas går allting fort. Känslan av att inte ha någon kontroll över livet tar snart över. Jag kämpade emot så gott jag kunde. Mitt i katastrofen hade jag supersnygga naglar. De var blodröda. Höjden av fåfänga, tyckte säkert någon. Mina naglar var ungefär det enda jag hade kontroll över, kändes det, då.

Så en dag närmade sig denna supersnygga dam mig. Hon verkade lite generad, lite blyg, faktiskt när jag tänker på det nu. Hon stoppade handen hastigt i fickan och plockade fram något som hon lika hastigt sträckte över till mig. Det hela var över på några sekunder.
Väl hemma stoppade jag handen i fickan för att se vad det var som jag fått. En nagelfil. En sån där poleringsfil som man först ruggar upp försiktigt nagelytan med och fortsätter sedan med steg två och avslutar med mjukpolerarytan för högglanseffekt.

Jag står på samma skolgård igen, fast nu med mina barnbarn. Jag har aldrig glömt damen som gav mig nagelfilen. TACK, säger jag nu till henne, via GP, tack för att du såg mig då. Du hjälpte mig att överleva.

1 kommentar

Under Människovärde, Smärtpunkter