Kategoriarkiv: Att skaffa barn

Diagnos: rädsla för att leva

Allt fler är livrädda för att föda barn, skriver Hufvudstadsbladet och konstaterar att Finland är det enda landet i Norden där det används en medicinsk diagnos, O99.80, som indikerar rädsla för att föda.

Jag har inte tänkt polemisera över förlossningsskräck. Jag har inte heller tänkt hänvisa till Första Mosebokens välbekanta dom: Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Eller till den (förlossnings)medicinska utvecklingen i modern tid. Jag tänker inte heller raljera över föräldrar som inte vågat släppa ut sina barn i livet.

Däremot tänker jag kommentera den diagnos som så många av oss drabbas av: rädsla för att leva. Jordevandringen föreställs ofta som en rak sträcka: födseln i ena endan, döden i den andra och däremellan något som kallas livet. Längden på sträckan är den enda variabeln – där tickar en klocka så länge batteriet håller eller någonting utifrån sätter stopp.

I min föreställningsvärld får livet formen av en liksidig triangel med tre skärningspunkter: födsel, liv, död. Det som finns innanför triangeln och fyller den, är individen, den unika skapelsen. Jag fick nog denna bild med mig från min uppväxtmiljö, bondgården. Där var livet nära. Och döden. Dagligen. Genom de gamlas berättelser fördes traditionerna vidare: hur man födde barn, hur man tog hand om varandra, hur man begravde de döda. Man var en del av någonting större, man var förankrad, man hörde till. Som en länk i en kedja. Det kanske är sådant som gör att man klarar sig någorlunda genom livets skiftande utmaningar.

Tiden är av mindre betydelse i livstriangeln. För tiden är ju ingenting annat än ett räknesätt. Det som har varit finns inte längre och det som ännu inte inträffat kan ej heller tas i beräkning.

Döden finns med i min triangel som en del av livet. Döden kom in i mitt liv i samma sekund som jag blev människa.  Den dag jag slutar vara rädd för att dö minskar min rädsla för att leva. Jag hoppas att det blir så. För livet är inte riskfritt. Och livet gör ont ibland. På olika sätt. Det är komplicerat att vara förälder.

Ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd, fick Bibelns Maria höra, och då var det inte fråga om förlossningssmärtor. Det finns smärtor i livet som gör att man dör en smula, liksom det finns händelser så stora att man känner sig som pånyttfödd. Triangeln fylls av episoder som tillsammans formar det som är själva livet.

Att släppa taget, att känna att livet bär, se där en utmaning. Vad tycker du?

Kommentarer inaktiverade för Diagnos: rädsla för att leva

Under Att skaffa barn, Smärtpunkter

Att skaffa barn. Om människovärde och identitet.

I min lågstadieskola fanns en flicka som utseendemässigt inte skilde sig från oss andra men det viskades att hon var adopterad. Det lät spännande och jag förstod aldrig varför man inte fick prata om det. Så såg världen ut då.

I mina barns skola fanns det barn från hela världen. Huruvida de var adopterade, flyktingar, invandrare eller barn till utländskt affärsfolk var inget samtalsämne bland barnen eller föräldrarna. De var barn, helt enkelt. Så såg världen ut då.

Lilla Mira bor med sina föräldrar i en medelstor stad i mellersta Sverige. Pappa och Per har semester och alla tre har nu åkt till Finland för att hälsa på farmor. Farmor tillbringar somrarna med gammelfarmor på gården utanför Borgå. Gammelfarmor är så rolig för hon berättar hela tiden sagor om hur det var förr. Och titt som tätt säger hon saker som oj vad du springer precis som din pappa när han var liten och nämen du har ju farfars näsa. Så glömsk jag är, Mira, vad heter staden där du föddes, frågar gammelfarmor.  Du menar Varanasi? Så var det! Vi får åka dit tillsammans någon gång för jag vill se med egna ögon platsen som gav dig ditt underbara leende, säger gammelfarmor. Miras pappa är hennes biologiska pappa men mamman bor i Indien med sin indiska familj. Hon är Miras värdmamma, pappa och Per är hennes riktiga föräldrar. Så kommer världen att se ut.

”Test tube baby”

Louise Brown, det första provrörsbarnet, föddes i juli 1978. Det var en världsnyhet. Fyra år senare föddes Skandinaviens första provrörsbarn på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Sedan dess har mer än en miljon barn i världen fötts genom provrörsbefruktning. Alla barn är speciella. Vid fyraårsåldern fick Louise Brown veta av sina föräldrar vad det var som gjorde just henne så speciell.  Alla ställde så många frågor i skolan så jag började tro att jag var konstig. Mina kompisar trodde att jag föddes i ett laboratorium. Idag är Louise Brown  själv mamma till en liten pojke som kommit till på naturlig väg. (Källa: BBC)

”Barn till varje pris?”

När detta skrivs har Sveriges television precis visat det första avsnittet i reportageserien om ofrivillig barnlöshet. Programmet tar upp känsliga frågor kring barn och barnlöshet och framför allt kring individens rätt till självbestämmande. Hur ser den rätten ut, tänker jag, är den absolut och kan den gå före barnets bästa? Och vad är då barnets bästa?

Kärnfamiljen är fortfarande normgivande, men kanske inte så länge till. Det har nämligen skett en väldig gränsflyttning inom reproduktion under de senaste åren. Förr fanns det bara ett sätt för barnen att komma till. Det ser annorlunda ut idag. Att skaffa barn behöver inte nödvändigtvis betyda detsamma som att bli med barn. Perspektivet förändras snabbt. Många känner sig vilsna. Det framgick tydligt i tv-reportaget.

”Fråga doktorn”

Läkaren och forskaren Anna Westerståhl har arbetat med bemötandefrågor (respekt för olikheter och allas lika värde) inom vården under många år. Jag lyckas få tag på henne i London där hon forskar just kring ART, assisterad reproduktionsteknologi. Det blir ett långt telefonsamtal om barn och föräldraskap, med identitet som utgångspunkt.

Min första fråga till Anna Westerståhl handlar om barn som kommit till utanför heteronormen och om hur dessa barn mår.  Störst kunskap finns kring dels lesbiska kvinnors barn och deras hälsoutveckling, dels kring hur hbt-personer har berättat eller tänker berätta eller inte tänker berätta för sina barn om hur de kommit till.

Anna Westerståhl hänvisar sedan till en stor amerikansk uppföljningsstudie av lesbiska kvinnor och deras barn. Det handlar visserligen inte om något representativt urval men baseras på omfattande forskning. Dessa barn mår i genomsnitt bättre än barn i allmänhet. Enligt Anna Westerståhl kan det bero på att föräldrarna förberett sina barn på ett grundligt sätt. Att dessa barn blivit till var ju inte bara någonting som hände utan de var önskade och planerade. Det var även rent kognitivt välmående barn.

Vad hände med skammen? Förr i världen ansågs det ju skamligt att inte kunna få barn.  Visst var det så och visst lever skammen kvar; det finns många heteroföräldrar som väljer att inte berätta om spermiedonation eller insemination till exempel, berättar Anna Westerståhl, för sådant är så starkt kopplat till manlighet. Att berätta eller inte är däremot inget tema för lesbiska kvinnor så de går i täten när det gäller öppenheten.

Barnets bästa då? Vad betyder det i praktiken? Det är inget neutralt yttrande, det finns omfattande lagstiftning kring barn. I Sverige har barn rätt att veta sin biologiska bakgrund, hur de har kommit till och vem donatorn är. Så är det inte i alla länder.

Barn påverkas också av föräldrarnas socioekonomiska läge, påminner Anna Westerståhl. En snabb titt på FN-listan över antalet barn per kvinna visar att listan toppas av Nigeria med 7,19. I Sverige och Finland föds omkring 1,8 barn per kvinna, världsgenomsnittet ligger på 2,55. Statistiken bekräftar alltså att välmående föräldrar skaffar färre barn.

Värdmödraskap då?  Kvinnor som lånar sina kroppar och genomgår en graviditet och förlossning för andras räkning. Värdmödraskap är förbjudet i de flesta europeiska länder, inklusive Sverige. Indien däremot är ledande i att tillgodose värdmödraskap till utländska uppdragsgivare. Anna Westerståhl igen:

Det händer saker nu. Adoptionsfrågan är löst men inte för alla dimensioner, exempelvis i fråga om könsneutrala äktenskap och särskilt vad gäller Finland. Men hela inseminationsbegreppet förändras; insemination kan gå till på en massa olika sätt. Kvinnor har plötsligt fått en frihet som män inte har.

Jag anar en minerad mark här. Vad händer med allas lika värde? Vad kostar det att hyra en livmoder? Experimenterar man inte här med kvinnors kroppar, utnyttjar man inte fattiga kvinnor? Är detta etiskt försvarbart? I ett tidigare remissvar menar barnombudsmannen att förvirringen kring vem som är ens riktiga mamma kan leda till en identitetskris. Svåra frågor. Vad säger du Anna Westerståhl?  

Vi måste vara förberedda och vi måste våga sätta gränser för här finns ingen distinkt gräns mellan etik och politik. Det handlar om kunskap samt medvetenhet. Man måste arbeta med medvetenheten. Det behövs mer diskussion och allmän beredskap.

Vem eller vilka driver utvecklingen? Teknologin expanderar hela tiden, tekniken ligger före lagstiftningen. På 80-talet fanns till exempel gynekologer i Sverige som hjälpte till privat med insemination. Sedan kom reglering genom lag och verksamheten sköts idag i offentlig regi. Nu ligger lagarna i framkanten och påverkar utvecklingen. Vissa aktivistgrupper driver frågor på sitt håll. RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter) driver vissa frågor, bl.a. frågan om surrogatmödrar.

Vi är aldrig riktigt beredda för någonting, summerar Anna Westerståhl. Så är det nog. Eller som Tobias säger i Aleksis Kivis Sockenskomakarna: – så ändras världn, Esko, pojken min, niin muuttuu mailma, Eskoni.

Kommentarer inaktiverade för Att skaffa barn. Om människovärde och identitet.

Under Att skaffa barn, Människovärde, Smärtpunkter, Språk & identitet